Nu har jag sovit i typ ett dygn och är lite piggare. Dags att blogga om resten från Sydney resan. Vart ska jag börja!? Kanske där jag slutade…
James Morrison
Vi hittade aldrig några klackar som vi ville ha så vi fick gå på jazzklubb i våra gamla. Vi gick på stan på dagen och byte om uppe på Nigels kontor senare. Vi var grymt snygga måste jag säga. Först gick vi till en pubb och tog ett glas vin och jag fick prova bläckfisk… Trodde det var vanliga pommes frites som Greg bjöd på men nej nej. Inte gott!
Sedan var det dags för The Basement och Morrison. Jag och Klon hade ju tänkt på den brittiske James och vi var så laddade, men istället dök en stor, äldre gubbe upp på scenen. Han var/är tydligen en jätte känd australiensk Jazz musiker, men som vi aldrig hört talas om. Emma Pask, en svängig jazztjej sjöng medans James spelade och bytte instrument mest hela tiden, han var så skillad! . Hur som helst var de super bra! Så mysig stämning, roligt och otroligt bra.
Efter spelningen och en underbar kväll åkte vi hem till Nigel. Han bor typ i skogen (djungeln..) men närmare stan än va klon gör.
På lördag morgon blev vi blev väckta med världens frukost och blommor. Klon har verkligen hittat världens gulligaste pojkis!
Nu hade jag börjat bli riktigt förkyld. Amanda och Nigel var redan sjuka. Det var så kallt i Sydney! Jag frös rumpan av mig! Det kom till och med rök (ånga) från munnen när man andades.. illa.
Vi hade planerat en dag på Bondi beach, men vädret var inte det bästa så vi följde med killarna och tittade på lägenheter istället. Åå, jag vill också ha!
Första stället hittade vi inte, andra lägenheten hade de tittat på tidigare och den var riktigt fin, sista var äckelpäckel. Vad är grejen med heltäckningsmattor överallt!?
Hände något mer den dagen? Måste messa klon och fråga…
Just det, mysig hemma kväll och film : )
På söndagen kunde vi i alla fall andas genom näsan och vi åkte till Manly beach för att dyka.
Första gången för mig och jag var laddad till tusen! Det regnade, vågorna var stora och sikten i vattnet var bara två meter. Instruktören, Jesus ( bättre namn kunde han inte ha, haha) (underbar kille), hade en genomgång med mig på tio minuter där han gick igen om de absolut viktigaste så att jag inte skulle behöva dö. Vi sket i övningarna vi skulle gjort i vattnet pga. det dåliga vädret. Tur att mamma och pappa inget viste om det innan. Vi var nere på 8,5 meter och trots den dåliga sikten såg vi en massa vackra fiskar och små stingrockor. Häftigast var ändå när en haj (inte särskilt stor, väldigt liten faktiskt men ändå!) plötsligt simmade förbi, wow! Att dyka är en så härlig känsla och jag fick så mycket beröm från Jesus när vi kom upp. Att jag överhuvudtagen inte var rädd fast de var så dåligt väder och att jag var så lugnt hela tiden var tydligen inte många nybörjare som klarade av alls. Tihi. Nästa gång blir det till att ta dykarcertifikat.
Bloggar om resten lite senare.